Tvivel och gråzoner
Blev, som många andra, starkt påverkad av massakern (finner mig ha väldigt svårt att sätta namn på det som hände, av många skäl) på Utöya. Utöver chocken så blev jag, med efterföljande skamkänslor, väldigt rädd. Rädd för min egen skull. Rädd för att bara det faktum att jag är engagerad i ett politiskt parti (på vänsterkanten dessutom) skulle kunna innebära att jag skulle kunna bli skjuten, avrättad. Jag kände en plötslig lust att helt dra mig ur politiken, att jag inte är beredd att dö för mina åsikters skull. Det bidrog förstås till den redan nämnda skammen, att det är något man måste vara beredd att göra om man ska kalla sig en sann demokrat.
Jag har som förhållandevis privilegierad vit man växt upp utan att behöva kämpa speciellt mycket, nästan inte alls skulle jag till och med hävda. Det bidrar kanske till, för mig åtminstone, att det kommer andra känslor, flyktimpulser, snarare än en mer stärkt övertygelse för kampen mot det "goda samhället" (lämnar frågan om vad det skulle vara därhän för stunden) när det väl bränner till. I vetskapen om att det på andra platser i världen precis i detta nu pågår just sådana kamper där människor de facto dör på grund av sina åsikter och sin önskan om ett annat samhälle så känns dessa, mina känslor, ganska futtiga och lätt patetiska. Det är kanske därför jag fick lust att skriva av mig lite. Att dela min skam.
Jag tror också att det finns andra förklaringar till mina känslor. Jag har av olika anledningar anammat ett agnostiskt förhållningssätt till det mesta i tillvaron. Jag har mina tvivel om "sanningen" i de allra flesta fall, och så också om politik och mitt eget engagemang. Jag lever i en ständig gråzon, vilket kan vara frustrerande inte bara för en själv (att inte ha fasta övertygelser kan också ge upphov till skam hos en själv och hat hos andra har jag märkt). Det här skrämmer mig en aning. Jag antar att jag själv inte är unik i mina tankemönster, utan att de flesta människor har tvivel och inte i alla lägen är helt tvärsäkra i handling och tanke. Anders (av någon anledning känns det bättre att göra honom till en riktig person för tillfället) har (enligt utsago) beskrivit AUF som Stoltenberg-jugend. Detta tyder ganska uppenbart på att han ansåg att alla dessa ungdomar inte hyste några tvivel utan snarast var hjärntvättade företrädare för det multikulturella samhället. De hade helt enkelt en lika svart-vit uppfattning om världen som Anders själv och var ohjälpligt fast på den, gissar jag, svarta sidan. De var således fiender.
Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med det här. Förmodligen att svart-vita världsbilder är farligt, en inte helt innovativ reflektion. Eller kanske att förespråka mina egna utgångspunkter, inte heller speciellt innovativt. Kanske är det främst den påtagliga känslan av att det kunde ha varit jag, där i vattnet, på stenen, i mörkret.
Jag har som förhållandevis privilegierad vit man växt upp utan att behöva kämpa speciellt mycket, nästan inte alls skulle jag till och med hävda. Det bidrar kanske till, för mig åtminstone, att det kommer andra känslor, flyktimpulser, snarare än en mer stärkt övertygelse för kampen mot det "goda samhället" (lämnar frågan om vad det skulle vara därhän för stunden) när det väl bränner till. I vetskapen om att det på andra platser i världen precis i detta nu pågår just sådana kamper där människor de facto dör på grund av sina åsikter och sin önskan om ett annat samhälle så känns dessa, mina känslor, ganska futtiga och lätt patetiska. Det är kanske därför jag fick lust att skriva av mig lite. Att dela min skam.
Jag tror också att det finns andra förklaringar till mina känslor. Jag har av olika anledningar anammat ett agnostiskt förhållningssätt till det mesta i tillvaron. Jag har mina tvivel om "sanningen" i de allra flesta fall, och så också om politik och mitt eget engagemang. Jag lever i en ständig gråzon, vilket kan vara frustrerande inte bara för en själv (att inte ha fasta övertygelser kan också ge upphov till skam hos en själv och hat hos andra har jag märkt). Det här skrämmer mig en aning. Jag antar att jag själv inte är unik i mina tankemönster, utan att de flesta människor har tvivel och inte i alla lägen är helt tvärsäkra i handling och tanke. Anders (av någon anledning känns det bättre att göra honom till en riktig person för tillfället) har (enligt utsago) beskrivit AUF som Stoltenberg-jugend. Detta tyder ganska uppenbart på att han ansåg att alla dessa ungdomar inte hyste några tvivel utan snarast var hjärntvättade företrädare för det multikulturella samhället. De hade helt enkelt en lika svart-vit uppfattning om världen som Anders själv och var ohjälpligt fast på den, gissar jag, svarta sidan. De var således fiender.
Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med det här. Förmodligen att svart-vita världsbilder är farligt, en inte helt innovativ reflektion. Eller kanske att förespråka mina egna utgångspunkter, inte heller speciellt innovativt. Kanske är det främst den påtagliga känslan av att det kunde ha varit jag, där i vattnet, på stenen, i mörkret.
upplagd av Perdani
1:33 fm
0 kommentarer
